Platinaägget 2008: Henrik Nygren.
Han växte upp med tre systrar i ett lärarhem i Visby på sextiotalet. Att morfadern ansvarade för vägnätet på Gotland kan ha spelat en viss roll för Henrik Nygrens senare framgångar att tolka spelplaner. Han koketterade inte när han i intervjuer uppgav att han saknade utbildning. Med andra ord: han kom varken in på Berghs eller Beckmans. Men han var trots det en uppskattad lärare/föreläsare på den senare skolan under två decennier.... Karriären som grafisk designer inleddes 1991 efter ett par korta, tvivelaktiga sejourer på annonsbyråer. Han tilldelades Guldägg redan året därpå – symboliskt nog för en identitet åt ett par guldsmeder. Det kom att bli något av en specialitet, att hjälpa konstnärer av alla slag att hitta en sann karaktär: arkitekter, fotografer, glasformgivare, dansare . . . Liksom små och medelstora tillverkningsindustrier av designprodukter. På ett aldrig tidigare skådat vis trollade han respektlöst med gamla, otidsenliga trycktekniker, tyglade dem genom ett ultramodernt designtemperament. Färgpaletten nyttjades inte till fullo, såväl av tekniska som estetiska skäl. Människor i branschen blev imponerade, en del blev avundsjuka. I motiveringen till Platinaägget skrev Anna Qvennerstedt: ”När det är lätt att hemfalla till det aningslösa eller det inställsamma visar du att det finns ett annat sätt. Man får nästan känslan av att kompromisser inte ens behövs i din värld.”
Efter Platinaägget: Henrik Nygren blev invald i AGI, Alliance Graphique Internationale, som en av ett fåtal svenska designers någonsin. Inte nödvändigtvis var det därför han övergav de gamla tryckteknikerna (de övergav snarare honom) för att istället formge krispigt utsökta volymer om konst och arkitektur åt internationellt prestigefulla uppdragsgivare: MoMA, Serpentine, Gagosian, Zwirner, Phaidon, Birkhäuser, Zumthor . . . Kanske var det oundvikligt att han med åren initierade böcker om sig själv. Först en tegelsten på 900 sidor utgiven av Orosdi-Back 2014. Senare en mer återhållsam trettioårsskrift under titeln ”Crossroads. Collaborations. Shortcomings”. Inte heller i det senare fallet koketterade han.